Nybörjartips del 4, träna långsamt och bli snabb

Entusiasmen riktigt syns i ögonen. Viljan att läras sig. Att få till tekniken så där mjukt och följsamt som man precis blivit visad. Graciöst och smidigt. Men samtidigt en vilja att visa vad man kan, att man behärskar sina rörelser lite bättre än de andra på mattan. Resultatet blir snabba rörelser i en snabbt utförd teknik. För på vilket sätt kan man bättre visa att man behärskar en teknik än att utföra den snabbt?

Det är lätt att bli för ivrig när man lär sig nya tekniker. Ofta tenderar denna ivern ta sig form i att alla tekniker utförs så snabbt man bara kan. För ju snabbare desto bättre, eller? Om man bara tränat Bjj ett tag, något år eller så, är svaret oftas nej. Det är alltid svårare att utföra en teknik långsamt, dessutom ställer det högre tekniska krav på den som utför tekniken. När man gör en teknik långsamt måste man få med alla detaljer. Gör man det fort hinner man oftast inte med och missar eller hoppar över viktiga moment. Detta gör att de flesta kan gör en teknik fort men bara de som kan tekniken bra kan göra den långsamt.

Om man då börjar med att lära sig göra en teknik långsamt så lär man sig att få med alla viktiga detaljer. När man sen kan tekniken i sin helhet väl så kan man försöka öka tempot. Ofta går detta mer eller mindre friktionsfritt. För lär man sig göra en teknik långsamt först är det aldrig några problem att sen göra den snabbt. Man kan säga att man blir snabb genom att träna långsamt. Givetvis kan det bra att träna tekniker snabbt för att få till det där riktigta flytet med detts bör man vänta med tills man kan tekniken bra. Har du förbråttom så missar du detaljerna och den enda du då lurar är dej själv. Så försökt träna med kvalité, träna långsamt för att bli snabb.

Du som missat de första tre delarna av nybörjartipsen hittar dem här:

• Nybörjartips del 1, slappna av

• Nybörjartips del 1.1, avslappningen fortsätter

• Nybörjartips del 2, andas rätt

• Nybörjartips del 3, gripreflexer

Är bjj självförsvar?

Med jämna mellanrum dyker frågan upp på svenska kampsportsforum. Är Bjj självförsvar? Ganska snabbt så brukar ett flertal jiu-jitsu utövare urskuldat sig och avfärdat alla påståenden om att Bjj idag kan betraktas som ett självförsvar. Något jag tycker är synnerligen underligt. Visst är det sant som de säger att Bjj idag till alla största delen tränas i motions och tävlingssyfte. Men betyder det att alla spår av självförsvar för den skull är totalt utplånade ur träningen?

När Gracie familjen introducera sin jiu-jitsu för världen genom UFC gjorde man det med syfte att visa vilken kampsport i världen som var den mest effektiva självföret. Man försökte med reglernas utformning i så stor grad som möjligt efterlikna en självförsvarssituation. Det fanns ingen bestämd tid matchtid och allt var tillåtet. Inför de galorna har jag mycket svårt att tro att Royce stod och tränade på att ta sig loss från grepp enligt klassiskt självförsvars manér. Givetvis sparrades han på det sätt som jiu-jitsu utövare i hans familj alltid gjort. På samma sätt som de jiu-jitsu utövare som tävlar i MMA gör idag. Jiu-jitsun och träningen förändras inte särskilt mycket oavsett i vilket syfte den används.

Dessutom är min egen ovetenskapliga åsikt att den bästa formen av sjävlförsvarsträning är sparring. Att få interagera med en partner som attackerar dej på ett oförutspått sätt är ett oöverträffligt sätta att lära sig försvara sig. Jag har svårt att förstå de som på allvar menar att det skulle vara bättre att stå och träna försvar mot förutbestämda tekniker. I en självförsvarssituation behöver man vara beredd på det oväntade och precis detta lär man sig i sparring. I mitt yrke som behandlingsasistent på ett §12 hem har jag haft stor nytta av mina Bjj kunskaper. Att själv eller tillsammans med andra på ett enkelt sätt kunna ta ner och hålla fast en våldsam person och samtidigt se till att man själv inte blir skadad har jag jiu-jitsun att tacka för.

För att väva in ytterligare ett argument så är självförsvar för tjejer ett sådant. Tjejer utsätts för en helt annat typ av våld än killar. I tjejernas fall så handlar det nästan uteslutande om sexuellt våld och då framför allt våldtäkt. I en våldtäkt vill förövaren hålla fast sitt offer och samtidigt kunna komma åt att genomföra sig gärning. Tittar man då på vad jiu-jitsu träningen har att erbjuda så är väl guardträning i det närmaste en ren våldtäktsträning. För tjejer rangordnar jag Bjj som ett betydligt effektivare sätt att undkomma en våldtäkt än att reta upp sin angripare genom att sparka i skrevet, peta i ögonen eller försöka använda nycklarna som vapen.

Med ovanstående argument som bakgrund kan jag inte förstå varför de finns jiu-jitsu utövare som ursäktande säger att Bjj idag inte tränas på ett sätt som gynnar dej i en självfösvarssituation. Bara för att den del av jiu-jitsun som innefattar försvar mot vapen och lösgörningar från vissa grepp stående inte tränas så betyder ju inte det att Bjj inte längre fungerar som självförsvar.

Håller självförsvarstänket helt på att försvinna eller börjar vissa jiu-jitsu utövare tappa tron på sin sport? För så stor skillnad kan det ju inte vara mellan hur de olika klubbarna i Sverige tränar?

På väg mots sin tron med ett budskap

Den nya kungen är på väg att erövra sin välförtjänta tron. Efter att alldeles för många jiu-jitsu utövare glömt bort sin bakgrund och försök slå och sparka sig upp till toppen av näringkedjan i UFC har han äntligen visat vad jiu-jitsu står för. Att jiu-jitsu använt på rätt sätt i allra högsta grad är något att räkna med i MMA sammanhang. Mannen som visar oss vägen uppvisar inte bara den allra vackraste jiu-jitsu, han har också en inställning som närmast gör honom till en personifiering av jiu-jitsu. När Demian Maia, för ingen kan väl undgått att förstå vem jag syftar på, tala om sina matcher. Så är det inte i de så vanliga hårda uttalanden om att lemlästa sin motståndare och äta upp dennes efterlevande. Maia säger lugnt efter sin senaste triumferande vinst;
"I wanna show people jiu-jitsu, I wanna show the world that you can win the fight without hurting your opponent".

I mina ögon så är det ett uttalande som på ett förträffligt sätt beskriver hur elegant jiu-jitsu verkligen är.

Bope och Nogeira bröderna.

Bjj borde förpackas med en varningstext, "Förpackningens innehåll är stark beroende framkallande och har sinnesförvirrande effekter". Vi som redan för länge sen insett att vi inte kommer tillfriskna från detta kroniska tillstånd får lära oss leva med det. Men andra kanske vill bli förvarnade. Ett ganska obetydligt symptom som, i och för sig, avtar med åren men ändå aldrig riktigt försvinner helt, är alla associationer. Möter man en kille med tapout t-shirten möts man samtidigt av tanken att om det inte varit för Bjj'n så hade han inte kunnat ha på sig den där tröjan. Utan Bjj inget UFC, utan UFC ingen MMA och utan MMA inga stora fight-kläd-märken som pryder de modemedvetnas kroppar. Detta kanske inte är så långsökt men för att tona ner mitt eget vansinne har jag medvetet valt ett milt exempel på denna åkomma.

Vi Bjj-junkies gillar även att vältra oss i allt som har med artens förträfflighet att göra. Min färskaste uppenbarelse träffade mej när jag satt och kikade på ett avsnitt av tv-programmet Chris Ryans Elite World Cops. En skön, maffig och maskulin titel som passar bra för oss killar som gillar att krama andra killar iförda pjamas. Chris Ryan är en gammal stridspitt från engelska elitförbandet SAS som i sin senaste tv-serie åker världen runt för att leka krig med diverse polisiära specialförband. I avsnitt nummer två besöker han Brasilien och Rios specialpolis Bope, som bedriver ett konstant krig mot favelornas drogmaffia. Bope är för övrigt nu mera världskänt från filmen Tropa de elit. Men till saken. Vad har Chris Ryan med Bjj att göra. Inte ett skit. För i SAS tränar man uppenbarligen inte Bjj. Men några som gör det är Bope. För några minuter in i programmet tränar macho britten Ryan obeväpnad kamp med poliserna från Rio och vad dyker upp på väggen i bakgrunden om inte "Dojo Irmão Nogueira". De befinner sig på Nogueira brödernas Bjj klubb. Visst var bara det lite fräckt men klimax kommer när kameran fokuserar på Ryan som helt ovetande om att han precis fått sin första lektion i Bjj med eftertryck säger: "This is one of the best unarmed combat demostrations I've seen".
No shit, tänker jag och lutar mej tillbaka i soffan. Ganska nöjd med att jag under snart ett decenium tillbringat min fritid i förd pjamas tränande något som tydligen imponerar på gamla engelska mördarmaskiner.

Vem är bäst på jiu-jitsu?

Frågan ställdes nyligen på Fighter's forum "Vem är bäst i Sverige på jiu-jitsu?". Jag har lite svårt att bestämma mig för vad som är roligast, frågan eller att folk faktiskt försöker svara på den. Man kunde lika gärna fråga vad som är godast äpple eller päron, vilken färg som är vackrast röd eller blå. Ja, ni förstår nog poängen. Allt beror på ur vilket perspektiv man ser saken.

För hur ska man bedömma det. Ska man mäta tävlingsmeriter. I så fall hur rangordnar man tävlingar. Vilka medaljer väger tygnst. Ska man räkna alla ålders kategorier även veteran klasserna med få deltagare. Vem som deltagit i flest tävlingar. Vilken viktklass är mest prestige fylld att vinna?
Ska man mäta vem som är bäst på träningen. Vem som aldrig klappar. Vem som tränar hårdast. Vem som kan flest tekniker. Eller kanse den som har högst gradering?

Själv tycker jag frågan är ganska överflödig. Det är inte särskilt svårt att urskilja de som är duktiga men i mina ögon kan ingen vara bäst. Vi börjar få många duktiga Bjj utövare i Sverige. Men om man ska mäta tävlingsmeriter så finns det ännu ingen svensk som vunnit VM som svartbälte. Och även om man vinner VM som svartbälte så kommer det ett nytt VM nästa år och då kanske någon annan vinner. Vem är bäst då?

Bloggen som dog...

Efter nästa två veckor i respirator har min blogg vaknat till liv igen. Ett svårt träningsvirus smittade bloggens upphovsmakare med en stark motivation att lägga lite extra energi på att utveckla sin jiu-jitsu. Tyvärr verkar detta ha påverkat antalet blogginlägg som publicerats ganska radikalt. Efter att först be alla trogna besökare om ursäkt, trots frånvaron av nya inläggom har besöks antalet varit ganska konstant. Kan jag gladeligen rapportera att jag tycker mitt jiu-jitsu game börjat utvecklas på rätt sätt.

För det är inte bara bloggen som har hållts vid liv av respirator. Det har även min jiu-jitsu. Under de senaste åren, kan inte erinra mej exakt hur lång tillbaka i tiden jag får gå, har jag inte kunnat utveckla min jiu-jitsu som jag borde. Att vara ordförande, huvudtränare, coach, domare, tävlande, sjukvårdare och så vidare har tagit för mycket energi för att jag ska ha kunnat lägga tid på att själv träna för att utvecklas. Endast under ett par veckor utomlands, företrädelsevis under uppladdning inför de senaste årens VM, har jag kunnat fokusera på min egen träning. Det räcker helt enkelt inte för att utvecklas som tävlande och utövare. Detta har lett till att de senaste halvårets tävlingar har varit mest plågsamma. Att kliva upp på tävlingsmattan och vara tvungen att förlita sig på rutin och vana fungerar inte bra när motståndet håller så bra klass som Bjj'n i Sverige gör idag. Men nu känns det som jag börjat ta mig tillbaka på banan igen. Lite omstrukturering av klubben och fördelning av tränaransvaret kan göra underverk för individen.

Så nu är jag tillbaka både på mattan och på bloggen. Ursäkta att ni fått vänta!

Tjejen med jiu-jitsu i blodet

Under de år jag rest runt och tränat på olika ställen i världen, tävlat på små och stora tävlingar och deltagit på seminarier har jag fått ganska många så kallade "A-ha upplevelser". Allt i från olika detaljers betydelse i en viss situation till hur mycket det mentala spelet påverkar din jiu-jitsu har gett mej uppenbarelser som hämtade ur en religiös skrift. Men jag har en upplevelse som står ut från de alla, något som gav mej den utltimata fysiska definitionen av jiu-jitsu.

Det var under mitt första besök i Brasilien. Efter att ha jobbat, slitit och sparat i över ett år hade jag till slut fått råd att uppfylla den flera år gammla drömmen, att bo och träna i Rio de janeiro. På den tiden tillhörde jag den skandinaviska organisationen SBJJA men bland annat Joakim Hansen och Jan-olov Einemo som då var två okända namn utanför norden. SBJJA's brasilianska kontakt var Marcelo Yougi som på plats hjälpte mej komma till rätta och fixa boende.
Valet av månad för mitt första Rio besök, december, var helt rätt och helt fel. Vädret var rätt, 40°C och gassande sol men träningen var fel, de flesta hade semester och vilade hellre på stranden. Men visst fick jag den träning jag hoppats på, det fanns tillräckligt med högre graderade för att ett ganska färskt blåbälte som jag skulle få slita. Dessutom gästade svartbältet Café Dantas klubben några dagar i veckan. Café var 100kg rena muskler och tillhör den typ av svartbälten som inte låter lägre graderade få vara med och rulla runt lite. För Café var det bara en sak som gällde, att dra ut sin motståndare så fort som möjligt. Vilket för mej innebar att jag under våra fem minuters sparringbyten fick klappa var 20:e sekund. Men det var till slut inte Café som bjöd mig på mitt livs upplevelse.

I slutet på av min vistelse dök det upp en tjej på träningen som inte varit där tidigare. Hon såg ganska ung ut och var blåbälte precis som jag. Efter ett par inledande sparringbyten med klubbens killar parade Marcelo i ihop mej med henne. Då jag själv inte är särskilt stor så brukar jag alltid anpassa mej till mindre motståndare och försöker att jobba med teknik framför styrka. Vi hann knappt börja innan allt det var som bort blåst. Jag fick försvara mej från första sekund, fast mot något som jag aldrig stött på förut, 100% teknik. Varje liten rörelse var ett väl genomtänkt schack drag. I skruvstädet satt jag fast, totalt upplåst av någon som var klart fysiskt svagare än mej. Det fanns bara en väg ut, att ta i för kung och fosterland. På ett brutalt sätt uppbringade jag all kraft som fanns i min kropp för att ta mig ur en följd av triangalar, armlås och strypningar. Tillslut pep klockan. Skammen slog direkt över mej, trots att jag klarat mej ur flera riktigt kniviga lägen hade jag inget att vara stolt över. Jag skämdes som en hund. För mej är det under all värdighet att på ett så panikartat och brutalt sätt frambringa all styrka som finns i kroppen när man rullar med en mindre motståndare, tjej som kille. Trots detta var ändå upplevelsen fenomenal, att genom ren teknik bli så totalt utmanuvrerad av en mindre och svagare motståndare fick mej att inse vad jiu-jistu verkligen står för. Teknik framför styrka.

Tjejen sa inte så mycket efteråt, men jag såg på hennes blick att inte hon heller tyckt att jag försvarat mej på ett helt schysst sätt. Hon tog dock ganska fort en ny partner och fortsatte rulla. När hon var igång igen vände sig Marcelo till mej och frågade vad jag tycket om hans kvinnliga adept. Jag fick inte fram mer än att hon var väldigt bra och att jag fick använda mycket styrka för att överleva. Marcelo svarade;
- You know Pilo its all in her blood, she is from a family of fighters. She is a cusine of Renzo Gracie and been training since she was a kid.
Marcelo berättade vad hon hette men jag lade aldrig hennes namn på minnet. Men efter det har jag sett henne tävla på VM och kunnat konstatera. Tjejen som bjöd mej en av de viktigaste jiu-jitsu lektioner jag någonsin fått heter Kyra Gracie.