Nybörjartips del 4, träna långsamt och bli snabb

Entusiasmen riktigt syns i ögonen. Viljan att läras sig. Att få till tekniken så där mjukt och följsamt som man precis blivit visad. Graciöst och smidigt. Men samtidigt en vilja att visa vad man kan, att man behärskar sina rörelser lite bättre än de andra på mattan. Resultatet blir snabba rörelser i en snabbt utförd teknik. För på vilket sätt kan man bättre visa att man behärskar en teknik än att utföra den snabbt?

Det är lätt att bli för ivrig när man lär sig nya tekniker. Ofta tenderar denna ivern ta sig form i att alla tekniker utförs så snabbt man bara kan. För ju snabbare desto bättre, eller? Om man bara tränat Bjj ett tag, något år eller så, är svaret oftas nej. Det är alltid svårare att utföra en teknik långsamt, dessutom ställer det högre tekniska krav på den som utför tekniken. När man gör en teknik långsamt måste man få med alla detaljer. Gör man det fort hinner man oftast inte med och missar eller hoppar över viktiga moment. Detta gör att de flesta kan gör en teknik fort men bara de som kan tekniken bra kan göra den långsamt.

Om man då börjar med att lära sig göra en teknik långsamt så lär man sig att få med alla viktiga detaljer. När man sen kan tekniken i sin helhet väl så kan man försöka öka tempot. Ofta går detta mer eller mindre friktionsfritt. För lär man sig göra en teknik långsamt först är det aldrig några problem att sen göra den snabbt. Man kan säga att man blir snabb genom att träna långsamt. Givetvis kan det bra att träna tekniker snabbt för att få till det där riktigta flytet med detts bör man vänta med tills man kan tekniken bra. Har du förbråttom så missar du detaljerna och den enda du då lurar är dej själv. Så försökt träna med kvalité, träna långsamt för att bli snabb.

Du som missat de första tre delarna av nybörjartipsen hittar dem här:

• Nybörjartips del 1, slappna av

• Nybörjartips del 1.1, avslappningen fortsätter

• Nybörjartips del 2, andas rätt

• Nybörjartips del 3, gripreflexer

Är bjj självförsvar?

Med jämna mellanrum dyker frågan upp på svenska kampsportsforum. Är Bjj självförsvar? Ganska snabbt så brukar ett flertal jiu-jitsu utövare urskuldat sig och avfärdat alla påståenden om att Bjj idag kan betraktas som ett självförsvar. Något jag tycker är synnerligen underligt. Visst är det sant som de säger att Bjj idag till alla största delen tränas i motions och tävlingssyfte. Men betyder det att alla spår av självförsvar för den skull är totalt utplånade ur träningen?

När Gracie familjen introducera sin jiu-jitsu för världen genom UFC gjorde man det med syfte att visa vilken kampsport i världen som var den mest effektiva självföret. Man försökte med reglernas utformning i så stor grad som möjligt efterlikna en självförsvarssituation. Det fanns ingen bestämd tid matchtid och allt var tillåtet. Inför de galorna har jag mycket svårt att tro att Royce stod och tränade på att ta sig loss från grepp enligt klassiskt självförsvars manér. Givetvis sparrades han på det sätt som jiu-jitsu utövare i hans familj alltid gjort. På samma sätt som de jiu-jitsu utövare som tävlar i MMA gör idag. Jiu-jitsun och träningen förändras inte särskilt mycket oavsett i vilket syfte den används.

Dessutom är min egen ovetenskapliga åsikt att den bästa formen av sjävlförsvarsträning är sparring. Att få interagera med en partner som attackerar dej på ett oförutspått sätt är ett oöverträffligt sätta att lära sig försvara sig. Jag har svårt att förstå de som på allvar menar att det skulle vara bättre att stå och träna försvar mot förutbestämda tekniker. I en självförsvarssituation behöver man vara beredd på det oväntade och precis detta lär man sig i sparring. I mitt yrke som behandlingsasistent på ett §12 hem har jag haft stor nytta av mina Bjj kunskaper. Att själv eller tillsammans med andra på ett enkelt sätt kunna ta ner och hålla fast en våldsam person och samtidigt se till att man själv inte blir skadad har jag jiu-jitsun att tacka för.

För att väva in ytterligare ett argument så är självförsvar för tjejer ett sådant. Tjejer utsätts för en helt annat typ av våld än killar. I tjejernas fall så handlar det nästan uteslutande om sexuellt våld och då framför allt våldtäkt. I en våldtäkt vill förövaren hålla fast sitt offer och samtidigt kunna komma åt att genomföra sig gärning. Tittar man då på vad jiu-jitsu träningen har att erbjuda så är väl guardträning i det närmaste en ren våldtäktsträning. För tjejer rangordnar jag Bjj som ett betydligt effektivare sätt att undkomma en våldtäkt än att reta upp sin angripare genom att sparka i skrevet, peta i ögonen eller försöka använda nycklarna som vapen.

Med ovanstående argument som bakgrund kan jag inte förstå varför de finns jiu-jitsu utövare som ursäktande säger att Bjj idag inte tränas på ett sätt som gynnar dej i en självfösvarssituation. Bara för att den del av jiu-jitsun som innefattar försvar mot vapen och lösgörningar från vissa grepp stående inte tränas så betyder ju inte det att Bjj inte längre fungerar som självförsvar.

Håller självförsvarstänket helt på att försvinna eller börjar vissa jiu-jitsu utövare tappa tron på sin sport? För så stor skillnad kan det ju inte vara mellan hur de olika klubbarna i Sverige tränar?

På väg mots sin tron med ett budskap

Den nya kungen är på väg att erövra sin välförtjänta tron. Efter att alldeles för många jiu-jitsu utövare glömt bort sin bakgrund och försök slå och sparka sig upp till toppen av näringkedjan i UFC har han äntligen visat vad jiu-jitsu står för. Att jiu-jitsu använt på rätt sätt i allra högsta grad är något att räkna med i MMA sammanhang. Mannen som visar oss vägen uppvisar inte bara den allra vackraste jiu-jitsu, han har också en inställning som närmast gör honom till en personifiering av jiu-jitsu. När Demian Maia, för ingen kan väl undgått att förstå vem jag syftar på, tala om sina matcher. Så är det inte i de så vanliga hårda uttalanden om att lemlästa sin motståndare och äta upp dennes efterlevande. Maia säger lugnt efter sin senaste triumferande vinst;
"I wanna show people jiu-jitsu, I wanna show the world that you can win the fight without hurting your opponent".

I mina ögon så är det ett uttalande som på ett förträffligt sätt beskriver hur elegant jiu-jitsu verkligen är.

Bope och Nogeira bröderna.

Bjj borde förpackas med en varningstext, "Förpackningens innehåll är stark beroende framkallande och har sinnesförvirrande effekter". Vi som redan för länge sen insett att vi inte kommer tillfriskna från detta kroniska tillstånd får lära oss leva med det. Men andra kanske vill bli förvarnade. Ett ganska obetydligt symptom som, i och för sig, avtar med åren men ändå aldrig riktigt försvinner helt, är alla associationer. Möter man en kille med tapout t-shirten möts man samtidigt av tanken att om det inte varit för Bjj'n så hade han inte kunnat ha på sig den där tröjan. Utan Bjj inget UFC, utan UFC ingen MMA och utan MMA inga stora fight-kläd-märken som pryder de modemedvetnas kroppar. Detta kanske inte är så långsökt men för att tona ner mitt eget vansinne har jag medvetet valt ett milt exempel på denna åkomma.

Vi Bjj-junkies gillar även att vältra oss i allt som har med artens förträfflighet att göra. Min färskaste uppenbarelse träffade mej när jag satt och kikade på ett avsnitt av tv-programmet Chris Ryans Elite World Cops. En skön, maffig och maskulin titel som passar bra för oss killar som gillar att krama andra killar iförda pjamas. Chris Ryan är en gammal stridspitt från engelska elitförbandet SAS som i sin senaste tv-serie åker världen runt för att leka krig med diverse polisiära specialförband. I avsnitt nummer två besöker han Brasilien och Rios specialpolis Bope, som bedriver ett konstant krig mot favelornas drogmaffia. Bope är för övrigt nu mera världskänt från filmen Tropa de elit. Men till saken. Vad har Chris Ryan med Bjj att göra. Inte ett skit. För i SAS tränar man uppenbarligen inte Bjj. Men några som gör det är Bope. För några minuter in i programmet tränar macho britten Ryan obeväpnad kamp med poliserna från Rio och vad dyker upp på väggen i bakgrunden om inte "Dojo Irmão Nogueira". De befinner sig på Nogueira brödernas Bjj klubb. Visst var bara det lite fräckt men klimax kommer när kameran fokuserar på Ryan som helt ovetande om att han precis fått sin första lektion i Bjj med eftertryck säger: "This is one of the best unarmed combat demostrations I've seen".
No shit, tänker jag och lutar mej tillbaka i soffan. Ganska nöjd med att jag under snart ett decenium tillbringat min fritid i förd pjamas tränande något som tydligen imponerar på gamla engelska mördarmaskiner.

Vem är bäst på jiu-jitsu?

Frågan ställdes nyligen på Fighter's forum "Vem är bäst i Sverige på jiu-jitsu?". Jag har lite svårt att bestämma mig för vad som är roligast, frågan eller att folk faktiskt försöker svara på den. Man kunde lika gärna fråga vad som är godast äpple eller päron, vilken färg som är vackrast röd eller blå. Ja, ni förstår nog poängen. Allt beror på ur vilket perspektiv man ser saken.

För hur ska man bedömma det. Ska man mäta tävlingsmeriter. I så fall hur rangordnar man tävlingar. Vilka medaljer väger tygnst. Ska man räkna alla ålders kategorier även veteran klasserna med få deltagare. Vem som deltagit i flest tävlingar. Vilken viktklass är mest prestige fylld att vinna?
Ska man mäta vem som är bäst på träningen. Vem som aldrig klappar. Vem som tränar hårdast. Vem som kan flest tekniker. Eller kanse den som har högst gradering?

Själv tycker jag frågan är ganska överflödig. Det är inte särskilt svårt att urskilja de som är duktiga men i mina ögon kan ingen vara bäst. Vi börjar få många duktiga Bjj utövare i Sverige. Men om man ska mäta tävlingsmeriter så finns det ännu ingen svensk som vunnit VM som svartbälte. Och även om man vinner VM som svartbälte så kommer det ett nytt VM nästa år och då kanske någon annan vinner. Vem är bäst då?

Bloggen som dog...

Efter nästa två veckor i respirator har min blogg vaknat till liv igen. Ett svårt träningsvirus smittade bloggens upphovsmakare med en stark motivation att lägga lite extra energi på att utveckla sin jiu-jitsu. Tyvärr verkar detta ha påverkat antalet blogginlägg som publicerats ganska radikalt. Efter att först be alla trogna besökare om ursäkt, trots frånvaron av nya inläggom har besöks antalet varit ganska konstant. Kan jag gladeligen rapportera att jag tycker mitt jiu-jitsu game börjat utvecklas på rätt sätt.

För det är inte bara bloggen som har hållts vid liv av respirator. Det har även min jiu-jitsu. Under de senaste åren, kan inte erinra mej exakt hur lång tillbaka i tiden jag får gå, har jag inte kunnat utveckla min jiu-jitsu som jag borde. Att vara ordförande, huvudtränare, coach, domare, tävlande, sjukvårdare och så vidare har tagit för mycket energi för att jag ska ha kunnat lägga tid på att själv träna för att utvecklas. Endast under ett par veckor utomlands, företrädelsevis under uppladdning inför de senaste årens VM, har jag kunnat fokusera på min egen träning. Det räcker helt enkelt inte för att utvecklas som tävlande och utövare. Detta har lett till att de senaste halvårets tävlingar har varit mest plågsamma. Att kliva upp på tävlingsmattan och vara tvungen att förlita sig på rutin och vana fungerar inte bra när motståndet håller så bra klass som Bjj'n i Sverige gör idag. Men nu känns det som jag börjat ta mig tillbaka på banan igen. Lite omstrukturering av klubben och fördelning av tränaransvaret kan göra underverk för individen.

Så nu är jag tillbaka både på mattan och på bloggen. Ursäkta att ni fått vänta!

Tjejen med jiu-jitsu i blodet

Under de år jag rest runt och tränat på olika ställen i världen, tävlat på små och stora tävlingar och deltagit på seminarier har jag fått ganska många så kallade "A-ha upplevelser". Allt i från olika detaljers betydelse i en viss situation till hur mycket det mentala spelet påverkar din jiu-jitsu har gett mej uppenbarelser som hämtade ur en religiös skrift. Men jag har en upplevelse som står ut från de alla, något som gav mej den utltimata fysiska definitionen av jiu-jitsu.

Det var under mitt första besök i Brasilien. Efter att ha jobbat, slitit och sparat i över ett år hade jag till slut fått råd att uppfylla den flera år gammla drömmen, att bo och träna i Rio de janeiro. På den tiden tillhörde jag den skandinaviska organisationen SBJJA men bland annat Joakim Hansen och Jan-olov Einemo som då var två okända namn utanför norden. SBJJA's brasilianska kontakt var Marcelo Yougi som på plats hjälpte mej komma till rätta och fixa boende.
Valet av månad för mitt första Rio besök, december, var helt rätt och helt fel. Vädret var rätt, 40°C och gassande sol men träningen var fel, de flesta hade semester och vilade hellre på stranden. Men visst fick jag den träning jag hoppats på, det fanns tillräckligt med högre graderade för att ett ganska färskt blåbälte som jag skulle få slita. Dessutom gästade svartbältet Café Dantas klubben några dagar i veckan. Café var 100kg rena muskler och tillhör den typ av svartbälten som inte låter lägre graderade få vara med och rulla runt lite. För Café var det bara en sak som gällde, att dra ut sin motståndare så fort som möjligt. Vilket för mej innebar att jag under våra fem minuters sparringbyten fick klappa var 20:e sekund. Men det var till slut inte Café som bjöd mig på mitt livs upplevelse.

I slutet på av min vistelse dök det upp en tjej på träningen som inte varit där tidigare. Hon såg ganska ung ut och var blåbälte precis som jag. Efter ett par inledande sparringbyten med klubbens killar parade Marcelo i ihop mej med henne. Då jag själv inte är särskilt stor så brukar jag alltid anpassa mej till mindre motståndare och försöker att jobba med teknik framför styrka. Vi hann knappt börja innan allt det var som bort blåst. Jag fick försvara mej från första sekund, fast mot något som jag aldrig stött på förut, 100% teknik. Varje liten rörelse var ett väl genomtänkt schack drag. I skruvstädet satt jag fast, totalt upplåst av någon som var klart fysiskt svagare än mej. Det fanns bara en väg ut, att ta i för kung och fosterland. På ett brutalt sätt uppbringade jag all kraft som fanns i min kropp för att ta mig ur en följd av triangalar, armlås och strypningar. Tillslut pep klockan. Skammen slog direkt över mej, trots att jag klarat mej ur flera riktigt kniviga lägen hade jag inget att vara stolt över. Jag skämdes som en hund. För mej är det under all värdighet att på ett så panikartat och brutalt sätt frambringa all styrka som finns i kroppen när man rullar med en mindre motståndare, tjej som kille. Trots detta var ändå upplevelsen fenomenal, att genom ren teknik bli så totalt utmanuvrerad av en mindre och svagare motståndare fick mej att inse vad jiu-jistu verkligen står för. Teknik framför styrka.

Tjejen sa inte så mycket efteråt, men jag såg på hennes blick att inte hon heller tyckt att jag försvarat mej på ett helt schysst sätt. Hon tog dock ganska fort en ny partner och fortsatte rulla. När hon var igång igen vände sig Marcelo till mej och frågade vad jag tycket om hans kvinnliga adept. Jag fick inte fram mer än att hon var väldigt bra och att jag fick använda mycket styrka för att överleva. Marcelo svarade;
- You know Pilo its all in her blood, she is from a family of fighters. She is a cusine of Renzo Gracie and been training since she was a kid.
Marcelo berättade vad hon hette men jag lade aldrig hennes namn på minnet. Men efter det har jag sett henne tävla på VM och kunnat konstatera. Tjejen som bjöd mej en av de viktigaste jiu-jitsu lektioner jag någonsin fått heter Kyra Gracie.

Talangens förbannelse

Det är dags att ta en liten paus från nybörjartipsen. Fler kommer men först får de tre inledande sjunka in och verka lite. Oftast är det bättre att ge saker lite tid och inte stressa fram resultat. Kvalité framför kvantitet. Istället tänkte jag beröra en annan aspekt på träning som berör både nybörjare och mer avancerade utövare.

I idrottssammanhang så pratas det mycket om talang. Framgångsrika idrottsmän och kvinnor tillskrivs ofta en stor portion talang av sportjournalister, tränare och "vet-sig-på:are". Talang kan inom idrotten lättast beskrivas som de medfödda fysiska, och ibland psykiska, förutsättningar man har och hur väl de passar en viss idrott. Ett ganska allomfattande begrepp för att beskriva de grundförutsättningar som finns för att göra bra ifrån sig. Men hur viktigt är egentligen talang? Och är det en nödvändighet för att lyckas? Mitt svar på frågan går lite grann emot den vanliga bild av talang som något värt att höja till skyarna.

I korthet lyder mitt svar. Talang är bra med långt ifrån allt som krävs för att lyckas. För många kan tyvärr talang bli deras fall. Talang kan många gånger vara en förbannelse lika väl som en välsignelse.

Om man som nybörjare har talang så innebär det att man inte behöver lägga ner lika mycket energi för att lära sig jiu-jitus. Den som har talang blir då lätt van vid att inte anstränga sig så mycket då det mesta "kommer av sig själv". Tyvärr blir detta lätt till en dålig vana som straffar sig i slutändan. För vi kommer alla till den punkt i vår utveckling då vi måste bita ihop och kämpa på extra hårt för att fortsätta utvecklas. Om man då på grund av sin talang inte är van vid att få kämpa hårt för sin utveckling så hamnar man i en helt ny skrämmande situation. Allt kommer inte av sig själv längre. Och det är i detta skede som många av de talangfulla lägger av för de inte klarar av att hantera motgången. De är helt enkelt inte vana och rustade för denna typ av motgång. Talangens förbannelse vilar över dem.

Mer normalbegåvade utövare klara som regel denna extra utmaning bra. De är vana att få kämpa för att ta sig vidare och lägger lätt i en andra växel. Visst kan talang vara till mycket nytta men om det saknas arbetsdisciplin så räcker det inte. Förmågan att bita ihop och träna hårt utan att sätta allt för stor fokus på om det för stunden går bra eller dåligt är för mej den viktigaste egenskapen en idrottare kan ha. Många gånger klarar sig de som har en stor portion arbetsdisciplin betydligt bättre i längden än de som endast får förlita sig på talang.

Så tillhör du den skara som varje träning jobbar hårt men inte alltid känner att du får ut maximalt av din insats. Oroa dig inte utan fortsätt bara jobba på, din dag kommer och när den gör det så kommer du köra över alla dina talangfulla träningspartners!

Helio Gracie, your deed is done!

Om det inte vore för Helio Gracie så hade jag och tusentals andra jiu-jitsu utövare världen över inte tagit på oss gi'n och klivit på mattan varje dag...

Jag vet faktiskt inte vad mer jag kan att säga än att han kommer att bli saknad. Anderas Bruzelius har redan sammanfattat hans liv på ett fint sätt på Fighter magazine.se. Helio rycktes inte bort från den levande världen i förtid som flera av hans släktingar Carlson, Rolls och Ryan. Han levede ett fulltvärdigt händelserikt liv som för lång tid framåt kommer att påverka inte bara jiu-jitsun utan hela kampsportsvärlden.

Ett stort ödmjukt tack!

Nybörjartips del 3, gripreflexer

När vi börjar träna jiu-jitsu är det som om vi föddes på nytt. En helt ny värld öppnar sig för oss och vi måste lära oss allt nytt från början precis som barn. Och precis som barn föds vi in i denna värld med medfödda reflexer. En av dessa reflexer är gripreflexen.

Gripreflexen gör att så fort vi får chansen att ta tag i något så greppar vi tag för kung och fosterland och håller kvar som om vi höll i det käraste vi har. Tyvärr är denna reflex nästan alltid till mer skada än nytta. Det är sällan vi behöver klamra oss fast i något tills armarna domnar och knogarna blir vita när vi tränar jiu-jitsu. Konstigt nog inträffar detta nästan alltid då vi som nybörjare kan få tag i en bit tyg. Beteendet går att definiera som en regel vilken lyder "går det att greppa tag i gi'n så gör jag det". Resultatet blir stumma underarmar, händer som inte längre klarar att greppa alls och en förundran över hur blå- och lilabälten kan sparra i över fem minuter utan att behöva skörda samma bittra frukt.

Utvägen på problemet finner vi inte i kroppen, vi får söka oss till vårt intellekt istället. Genom att diktera en ny regel för hur vi ska greppa, " greppa endast motståndarens gi när det finns ett syfte med att greppa just i gi'n. I annat fall greppa tag i kroppsdelen." Med denna regel i bakhuvudet under träningen så slipper vi de stumma kraft lösa underarmarna och kan istället lägga energin där den behövs bättre.

Så brottas smart, spara krafterna till de viktiga slagen och greppa gi'n i rätt lägen!

Nybörjartips del 2, andas rätt

Inom yoga och alternativa österländska läkekonster brukar andningen ha ett viktigt funktion. För att hålla sig frisk och må väl måste man andas rätt brukar det heta. Samtidigt får det västerländska levernet sig en känga just för att vi inte andas rätt. Andas ska man göra med djupa andetag där istället för korta pustar, det är tydligen så vi västerländningar andas.

Jiu-jitsu träning är det inget undantag. För att vi ska kunna röra oss avslappnat och inte förbruka en massa extra onödig energi är det viktigt att ha kontroll på vår andningen. Det behöver inte vara särskilt komplicerat, ta ett djupt andetag in genom näsan och ut igen samma väg. Att andas genom näsan är en bra metod att reglera andningen.

Med andningen vill vi syresätta kroppen och underlätta för kroppen att kunna jobba avslappnat utan att använda onödiga muskeler. Något som är väldigt vanligt är att man håller andan när man gör något tungt, exempelvis lyfter något. När vi tränar jiu-jitsu gör vi ibland många sådana ansträngningar efter varandra. Skulle vi då hålla andan varje gång vi tar i blir vi snabbt trötta.

Det enkla tipset råder alltså:
Andas lugnt in och ut genom näsan och försök kontrollera din andning. När du andas ska magen röra sig ut och in, då tar du djupa effektiva andetag. Fortsätt alltid att andas även när du anstränger dej eller när någon ligger tungt på dej.

En anledning till att det är viktigt att tänka på hur man andas är att men under stress och press lätt glömer bort att andas. Det är ofta man hör coachen vid sidan om mattan ropa "Glöm inte andas!" under en match. Tränar du på att andas rätt under träningen så behöver du förhoppningsvis inte bli påmind om det när väl nervositeten sätter in.

Nybörjartips del 1.1, avslappningen fortsätter

Okej, min ursprungliga tanke var inte att detta enkla nybörjartips skulle får en version 1.1. Men lite oavsiktlig febril tankeverksamhet gav mig insikten att det kanske vore bra att utveckla lite vad jag menar. Kort och gott, vad menas egentligen med att slappna av?

• Ta det lugnt! Det finns ingen anledning att ge allt i 30 sekunder för att sedan inte kunna röra sig utan risk för att spy eller svimma. Tanken är att du orka med hela träningspasset.

• Spänn av! Var enda muskel i hela kroppen måste inte jobba, trycka på eller dra hela tiden. Det enda som händer är att du blir långsammare och snabbare blir trött.

• Undvik att muskla eller tvinga in tekniker. Utnyttja de lägen som bjuds istället för att försöka tvinga in just den teknik du vill ska fungera. Lika väl som du måste lära dig se de tillfällen som dyker upp måste du se när tillfället inte finns där.

• Få inte panik! Att hamna underst eller att vara på väg att bli utklappad är en del av spelet. Det viktigaste för att kunna ta sig ur en dåligt situation är att vara lugn och arbeta avslappnat för att ta sig där ifrån.

Hoppas att dessa förtydliganden får dej att lättare förstå vad jag menar när jag säger, slappna av!

Nybörjartips del 1, slappna av

När nu nybörjarstarten har dragit igång på både min egen klubb och de flesta andra klubbar i landet så tänkte jag att det passade bra med en serie enkla nybörjartips.

Första tipset kommer säkerligen inte höja några ögonbryn men bara för att det inte är någon sensationell världsnyhet är det inte mindre viktigt. Snarare tvärt om.

Det enda vi har med oss när vi som nybörjare börjar träna jiu-jitsu är våra fysiska förutsättningar. Dessa förutsättningar är något vi alltid bär med oss och använder vad vi än gör. Några av oss är stora och starka, andra är små, snabba och smidiga. När vi till en början brottas med att få till de tekniker vi lärt oss använder vi vår fysik till att fylla upp de hål som vårt tekniska kunnande ännu inte täcker. Vanligtvis betyder detta att vi använder en ansenlig portion styrka för att kompensera att vi ännu inte är så tekniskt duktiga. Ju starkare vi är desto mer styrka använder vi och detta är det första hindret vi möter. Inledningsvis bör målet med jiu-jitsu träningen vara att lära sig slappna av, röra sig mjukt och använda så mycket teknik som möjligt. Allt detta ska ersätta styrka men till en början blir det tyvärr lätt tvärt om. Vi använder oss av våra fysik istället för att koncentrera oss på att använda teknik, att använda jiu-jitsu.

Målet med träningen och framför allt sparringövningar är inte att visa vem som är bäst och kan få de andra att ge upp utan just att lära sig slappna av och använda teknik istället för styrka. Vissa anammar detta efter ett par uppmaningar medan andra kan kämpa länge med att lära sig slappna av. Helt klart är att ju snabbare vi kan lära oss att slappna av och förlita oss på teknik desto fortare lär vi oss jiu-jitsu. Så det första nybörjartipset är enkelt, slappna av!

På vilket språk talar man jiu-jitsu?

Brasiliansk jiu-jitsu saknar ett språk. För judo och många andra kampsporter är japanska modersmål. De flesta tekniker har japanska namn som är gångbara på alla klubbar i hela världen som tränar samma stil. Men tyvärr innefattar det inte brasiliansk jiu-jitsu.

I IBJJF's regler så förespråkas portugisiska som språk, när matchen börjar ska dommaren säga "combate" och "parou" för att säga stopp. Men det finns bara ett fåtal tekniker som har ett namn. Portugisiska är helt klart inte något vedertaget språk i jiu-jitsu världen.
Samtidigt som MMA och UFC växer sig stort i USA och resten av världen dyker det upp en uppsjö engelska namn på tekniker och positioner. Men det saknas konsekvens. Det finns i många fall en rad olika namn för samma position; side controll, side mount, side position och cross body är bara några exempel. Detta riskerar tyvärr att skapa en viss förvirring, framför allt för nybörjare.

Så vilket språk ska vi tala här i svea rike? Mitt svar på frågan är svenska. Alla som bor i sverige,ung som gammal, förutsätts kunna svenska. Däremot engelska och framför allt portugisiska kan vi inte förvänta oss att alla förstår till fullo. Även om alla läser engelska i skolan så finns de alltid de som slarvat med läxorna eller helt enkelt är för unga för att förstå.

Mitt förslag till språkbruk lyder:

1. I det fall det finns ett portugisiskt namn så är det bra att använda det. En namn som inte "betyder något" är många gånger bättre än en svensk översättning. Dessutom är de tekniker som har ett portugisiskt namn ofta kända under det namnet i hela världen tex omoplata och mata leao.
   
2. I övriga fall är det svenska som gäller så länge en översättning från engelska är möjligt. Det är mycket enklare för barn och nybörjare att förstå; under krok(under hook), sido kontroll (side controll) och knä på magen(knee on the belly) än de engelska namnen.
3. När det inte går att använda sig av svenska namn använder vedertagna engelska termer exempelvis mount, dubble leg och sprawl.

För ett par år sedan stod jag på mattan och hade precis visat lite tekniker från knee on the belly när den elev som tränat med mig längst frågade:
- Men Pilo vad är de andra belly för något?
Jag blev lite förvirrad och bad honom förklara vad han menade.
- Jo, vi har ju lärt oss nionde belly men vad är till exempel åttonde belly?

Så lätt är det att missförstå ibland och ju tydligare man kan vara som instruktör desto bättre. Målet är ju trots allt att det ska vara så enkelt som möjligt att lära sig jiu-jitsu.

Rules, regras och regler!

När jag för någon vecka sedan satt och översatte Bjj reglerna till svenska åt Svenska Bjj förbundet började återigen tankarna om vad som kännetecknar ett bra regelverk gnaga i mitt huvud. Svaret på den frågan tycker jag kan sammanfattas till att ett bra regelverk är enklet, lättbegripligt och främjar sitt mål. Det ska vara enkelt och lättbegripligt både för utövare och publik samtidigt som det finns ett klart och tydligt mål med reglerna. I Bjj och SW är målet att tvinga sin motståndare att ge upp, uppnå en submission helt enkelt, vilket gör reglernas syfte ganska konkret.

Reglerna måste samtidigt se till att det går att skilja de tävlande åt i det fall målet(submission) inte uppfylls. Det är ofta på denna punkt som reglerna riskerar att ha en negativt påverka på sin idrott. Grekisk-romersk brottning är bra ett exempel. Alla känner till att målet i brottning är att kasta sin motståndare eller få ner båda dennes skuldror i mattan. Men vem kan lika enkelt förklara och förstå resten av reglerna som skall skilja de tävlande åt i det fall inget av detta inträffar? Grekisk-romersk brottning är helt och hållet förstört av sin regler, tyvärr. Judo kan också tas som ett exempel där ivriga regelskrivare tappat kontakten med det essentiella i sin idrott.

I Bjj är grundtanken att det som belönas med poäng är offensiva tekniker och dominanta positioner. Kast, guardpasseringar och svep kan utan tvekan räknas som offensiva tekniker. Att mount, kontroll från ryggen och knä på magen är dominanta positioner är det inte heller någon som ifrågasätter. Detta gör reglerna begripliga om man bara är lite insatt i terminologin.

Submission wrestling är en produkt av Bjj, en vilja att göra Bjj mer tillgängligt för andra idrotter som inte nödvändigtvis tränar med gi. Därför bygger SW regler på samma principer som Bjj reglerna. Undantaget är att poängskalan ibland är annorlunda så att bland annat kast belönas lite olika.

Problem med regler
De regelmässiga problem som dock uppstår i Bjj och SW regler är när det i vissa situationer ska göras undantag från de generella reglerna. I ju fler fall detta går att undvika i ett regelverk desto bättre annars riskerar reglerna att bli komplicerade att förstå. Behåll enkelheten!
Inom SW tampas man också med problem när "egna" reglelverk utformas där man går ifrån den allmänt vedertagna terminologin eller uppfinner egna poänggivande moment. När det utdelas poäng för "svep" när man från att ligga underst i mount lyckas rulla av sin motståndare så är det inte längre en offensiv teknik som belönas. Man belönar istället flykten från en position där man är dominerad av sin motståndare.

För att Bjj och SW som tävlingsidrotter inte ska riskera att hamna i samma situation som brottning och judo befinner sig i idag. Där reglerna är svårbegripliga och utövarna är starkt kritiska till hur reglerna utvecklas. Så tycker jag att det är väldigt viktigt att komma ihåg att:

• Hålla reglerna så enkla och begripliga som möjligt.
• Inte släppa fokus på målet med reglerna, submission.
• Vara noga med att det verkligen är offensiva tekniker och dominanta positioner som belönas med poäng.
  
• Vid regel ändringar hålla sig till vedertagen terminologi.
• Lyssna på utövarna och inte ignorera deras synpunkter bara för att de motsäger sig delar av reglernas utformning.

Tränarutbildning

Äntligen! Efter att skjutit det framför mej i så många år har jag äntligen haft den där tränarutbildningen. Tyvärr droppade en del av de tilltänkta deltagarna av men till slut satt i alla fall 13 stycken där och lyssnade.

Det blev en späckad dag där jag mestadels stod för snacket genom att föreläsa i ämnena idrottsfysiologi, jiu-jitsu teori, ledarskap och träningsupplägg för nybörjare. På grund av att det i slutet blev lite tidbrist fick de praktiska ledarövningarna utebli för att alla grundtekniker skulle hinnas gå igenom. Så här i efterhand skulle det varit bra med lite praktisk träning i hur man på olika sätt kan lära ut och leda.

Allt som utbildningen tog upp kommer resultera i ett instruktörskompendium där det mesta en tränare behöver kunna ska finnas att läsa. Kompendiet är i skrivande stund under bearbetning men ska vara klart under våren.

Gummi-guard och tonårshormoner

Tack vare Christian Lindell från Frölunda kampsportscenter fick jag möjligheten att närvara på seminariet med Jerome Basilio som för övrigt hölls i vår kära klubblokal. Jerome är en ung amerikan som bland annat tränar tillsammans med Eddie Bravo på hans klubb tionde planeten i Karlifornien. Och av den anledningen gästade han Sverige.
Känner man inte till Eddie Bravo kan han kort beskriva som killen över natten blev världskänd efter att 2003 slagit den då regerande mästaren Royler Gracie i ADCC's världsmästerskap(se matchen). Där efter har Eddie jobbat hårt för att marknadsföra sig som upphovsmanen av några mer eller mindre absurda nack/rygg-lås "the twister" och "rubberguard", som är ett sätta att jobba från stängd guard. Det är inte särskilt ofta en person kan utmåla sig som skapare av en teknik men när det gäller "the twister" så kan nog Eddie ärligen ta åt sig äran. Beträffande rubberguard är väl mer tveksamt, men han har helt klart bidragit till utvecklingen av positionen.

Jerome's seminarium focuserade ganska mycket på just rubberguard. Rubberguard är egentligen som vilken annan typ av guard som helst, den har sina fördelar och nackdelar. I vissa situationer funkar den bra i andra inte. Vad som är lite speciellt med rubberguard är att den ställer krav på din flexibilitet. Om du inte är flexibel i ben och höft kommer du få problem att få till positionen. Den stora behållningen från Jeromes seminarium var just en ökad förståelse för vilka krav som ställ på flexibilitet för att det skall fungera bra. Visst går det att kompensera en sämre flexibilitet med att jobba mer med höften men då blir positionen tyvärr ganska lätta att kontra. Uppskattningsvis var 90% av deltagarna på seminariet inte tillräckligt flexibla för att till fullo kunna jobba med rubberguard.
Bortsett från rubberguard gick den ganska spralliga Jerome igenom en del ganska avancerade tekniker som på många sätt öppnade upp mitt sinne lite. Det var inte mycket som var nytt för mej men Jerome hade en del trevliga varianter på tekniker och situationer som jag redan var ganska bekant med.

Sammanfattingsvis var seminariet en bit över förväntan. Som många gånger tidigare så fram gick det att de flesta som antingen tränat några år eller som i Jerome's fall dagligen tränar hårt har något att dela med sig av. Stundtals tog även hormonerna överhand hos Jerome och vi påmindes om att tillvaron under tonåren till hälften består av ett ständigt sug efter tjejer. Och på den fronten hade Jerome inte lika mycket att dela med sig av till oss som har några årsringar mer i stammen. Gammal förblir äldst!

Jiu-jitsu em sueco, para os suecos!

Jiu-jistu på svenska, för svenskar, precis som den portugisiska titeln säger. Det är tanken i alla fall. Alla har något att dela med sig av som har värde för andra. Så förhoppningsvis har det som börjar närma sig ett decenium på jiu-jitsumattan resulterat i något mer än värkande leder.
Om man degraderar jiu-jitsu till att endast vara en samling tekniker med mål att vinna matcher med så berövar man idrotten/arten/konsten på sin essens. Därför finns det ett syft med att översätta jiu-jitsu till text och inte bara fysiskt lära ut den på mattan. Jiu-jitsu är inte bara vad du gör med din kropp utan även det som sker i tanken.
Men mina mål är inte så högtravande, genom att delge lite reflektioner och upplevelser så hoppas jag det kan vara till glädje eller nytta till någon annan. Om inte så får jag sitta här med skrivkramp och grina.